MIN FIGHT är min... bara min.

Posted by Christer Bäckman on 2016-02-01 11:53

Find me on:

Christer Backman

Jag har länge varit barnsligt nyfiken på vad som gör att vi gör det vi gör och vad det är som driver oss som människor att ta nya steg framåt.

Under åren då jag coachat företag och individer har jag haft många tillfällen att fundera över; Var föds motivet till mål, passion, vision, mission, den drivkraft som tar oss framåt?

 Jag tror att vi alla har en förmåga att nå mål, även högt uppsatta. Det är bara motivet som behöver falla på sin plats för att det ska bli en riktig glöd som varar, växer och ger näring under den tid vi väljer att leva i och på väg mot målet.

Mina motiv och min drivkraft till varför jag gör det jag gör kallar jag ”Min Fight”. ”Min fight” för att orden i sig och dess innebörd motiverar mig starkt. Man kan se det som min match, mitt mästerskap, mitt OS, mitt VM eller något annat som lockar.

Den bild jag fått av motivationen hos dem jag haft förmånen att träffa är att den kan dyka upp i många härliga små skepnader som många gånger kan uppfattas som lite barnsliga, osunda eller kanske rent idiotiska i andras öron. Men, det är då du ska tänka DEN ÄR MIN! Och den är härlig att bära på om det är det som leder till handlingskraft mot ett sunt, positivt mål.

Så frågan är; Vad är din FIGHT? Vad är mål och syfte med den?

Min story

Vill förklara hur jag tänker genom att ge er min personliga historia med ett perspektiv på mål, motivation och prägling. 
Det är ett exempel från mitt första stora mål i livet, ett motiv och en drivkraft som kom att prägla mig så stort till den jag är idag.

Många bra förebilder och så kallade RÅ-kopior har korsat min väg och präglat mig till den jag är i dag. Historien jag väljer att berätta här och nu är om den råkopia som präglat mig mest, då i ett sätt att tänka när det gäller prestation, mål och uthållighet. Kanske var det inte den bästa förebilden ur en rent holistisk synvinkel men han var otroligt engagerad i vad som var viktigast i livet för mig just då; Christer Bäckmans väg framåt. Den här personen kom in i mitt liv när jag var 10 år av en tillfällighet och han skulle komma att sätta en prägel i så stor utsträckning att det kom att bli ett av de vägskäl som gjort mig till den jag är idag.

Det var min dåvarande styvfar, en liten senig man som byggde sin historia på att vara en gammal brottare och boxare som fått kämpa på gatan i sitt liv och hittat sitt sätt att kanalisera sin energi och överlevnad genom idrotten, det som han kallade ”en krigarmentalitet”

Jag tror att alla någonstans har en grad av så kallad ”krigarmentalitet”. Innan han kom in i mitt liv hade jag troligen aldrig behövt/velat/vågat ta fram den.
 Nu fick den mig fick mig att tänja på gränser långt över vad jag trott mig klara av inom fysisk ansträngning. Genom åren har den kommit att genomsyra det mesta i mitt liv.

Jag blev tidigt instruerad att följa vissa principer och det dök också upp ett motiv som var både tydligt och starkt som gjorde mig mottaglig för dessa principer. TRÄNING blev modellen, det var första gången som jag förstod vad träning innebar. Vill inte försköna bilden men inte heller förminska den. Den var som jag upplevde den, tuff och många skulle kanske uppleva den som på gränsen till brutal, både mentalt och fysiskt. Speciellt för en12 årig grabb som fick ta två steg innan byxorna börja röras och som såg långt ifrån skräckinjagande ut till sin fysiska form.

Men med perspektiv, så var det GRYMT nyttigt.Samba-JonasKullman-1412-9851_600x600.jpg

Vi började tidigt att springa, boxas, brottas, styrketräna med kroppen och det som fastnade rätt snabbt vara en enkel princip som innebar: ”Ända fram, ge ALDRIG upp! Säger jag 100 meter så är det 110meter. När mjölksyran kommer har du MINST 5 gånger kvar att ge och det är de gångerna som utvecklar dig”.

Att SPY var målet i sig och att ge mjölksyran vad den tålde, den skulle lämna kroppen före man gav upp. 
SMÄRTA var något som skulle övervinnas. Vet inte hur många slag på axeln jag fick av en knytnäve som kom utskjutande från ingenstans, bara för att lära mig att kunna ta en smäll, stå upp och visa mod. 
Det var ingen stor grej men det blev ett sätt att bita ihop och komma igen och träna mig i kampmomentet. Det låter lite konstigt när jag skriver det i dag och vad var egentligen nyttan med det? 
Vilken prägling jag fått av den sekvensen vet jag inte riktigt, men kanske är det en del i mitt sätt att inte ge upp när det tar emot och när livet gör lite ont ibland.

Fick tidigt en målbild som säkert kom från många olika motiv, att bli sedd, få bekräftelse, men också av ren inspiration till att jag ville göra som Sven. Sven var en av de äldre killarna som bodde i byn och som hade bestämt sig för att ta en plats i Östersund division ett lag i ishockey. Han tränades även han av min styvfar och det blev startskottet för min målbild: jag ville också göra ”en Sven”; ta en plats i ÖIK. Vet inte vart det kom ifrån, men jag hittade något som jag mådde bra av och tyckte var inspirerande, som gav mig en tillhörighet och viljan att  vara annorlunda.
 Den målbilden gav mig inspiration att vilja utstå den tuffa träningen och skapade ett fokus och enkla prioriteringar för vad jag skulle fylla tiden i mitt liv med.

ALLT annat i livet blev underordnat, jag ville inte längre åka skridskor på ”lädret” och se ut som bambi på hal is, jag hade ett mål och ett motiv.

Jag skulle ta en plats i ÖIKs A-lag. Jag var aldrig någon talang, förutom den talang som kanske är viktigast; att KÄMPA och underkasta mig hård träning, för motivet fanns på plats.

En situation som är talande för hur det var är när jag skulle springa 12 km mot de äldre grabbarna som var 6-7 år äldre än jag. Vi skulle inte bara springa 12 km utan dessutom i full hockeyutrustning mitt i sommaren, tack och lov utan skridskor, men med allt annat som hör till.

Jag fick 10 minuters försprång sen släppte han, som det kändes, vargarna efter mig; två hungriga äldre ynglingar som inte ville annat än krossa tränarens grabb och knäcka honom totalt. 
Efter ca 8 km på grusväg och då backarna hade stigit i ca 2 km och nådde sin peak, var min mjölksyra  på toppen av sin förmåga och kunde inte sprida sig längre i min kropp utan trängde ut ur min näsa i form av näsblod, då sjönk jag ihop på knä för att ”vila”. Det varade inte länge eftersom det kom en VW 1300 åkande med bilrutan nere och en skur av svordomar kom ur en senig, adrenalinstinn styvfarsgubbe med en John Silver utan filter i mungipan som skrek; KOM IGEN NU FÖR FAAAN! UPP OCH KÖR!

Valet var enkelt! stanken av Johnsilver och lufttrycket i lungorna från gubben gav mig en knuff i ryggen och skapade en kraft för att ta sig över krönet och börja rulla utför backarna hem mot mål.
 Det är en lätt överdriven sammanfattande situation hur min prägling var under den tiden och som tog sig vidare in i mitt sätt att tänka och vara, jag klarar mer än jag tror.

Men jag nådde mitt första stora mål tillslut: jag tog en plats i ÖIK ́s A-lag.

En reflektion jag gjort på senare år är att jag behöver vara mer tydlig i min målbild och vad jag menar med mitt mål, för visst jag tog mig i mål men jag blev en medelspelare på gränsen till en plats i laget hela tiden, så mina visioner och nästa steg i min hockeykarriär fanns inte. Där dog säkert glöden och jag började förvalta, vilket är lika med avvecklas som spelare.

Att hitta sin fight

Har sett samma sak så många gånger i mina möten med företag under åren, att lika stark som när motivet finns är sårbarheten och passiviteten när glöden falnar.

Så att hitta sin fight, att ta fram motivet, passionen, visionen eller vad du nu kallar det upplever jag som ett helt avgörande moment för att framkalla det där så kallade djävlar anamma, modet, kraften, uthålligheten, ett steg till, kör på, vik aldrig ner dig, låt det göra ont, spy om du behöver, smärta är bra, ja, kalla det vad du vill.

Jag har genom åren även lärt mig att det ligger en liten paradox och en svaghet i det tänkandet, men jag väljer att tona ner det en aning. 
För jag tror att saker och ting kan komma lättare till mig och att man inte alltid behöver kämpa för allt utan det finns smarta sätt att göra saker på och som tar en framåt snabbare och effektivare, men det är en annan story.

SÅ MOTIVET och drivkraften är allt! Var hittar du din härliga, kanske lite barnsliga, kraftfulla och enkla drivkraft som gör att du lever livet fullt ut och utvecklas till den du är skapt att vara och tar vara på din fulla potential?

För, vart går gränsen och vem bestämmer det? Hitta din fight och kör hårt!

Jag vet i alla fall en sak, jag kommer aldrig att börjat röka John Silver utan filter.

Christer Bäckman 

 

Vill du ta reda på vad din fight är och utvecklas som individ? Spana gärna in vårt utvecklingsprogram för säljande individer, något som vi alla är i någon form.

New Call-to-action

Topics: fysträning, vässa säljarbetet, mental träning, säljträning

Samba vässar dig & ditt företag

Vi tror på konstant utveckling och träning, i vår blogg vill vi inspirera till att utvecklas som individ och vässa detaljerna i ditt säljarbete. 

SIGN UP: följ bloggen

Inlägg

<